Pomperipossa, Astrid Lindgrens ikoniska figur, har förblivit en symbol för absurditeten i skattesystemet sedan 1976. Genom sin saga ville Lindgren visa hur skattesystemet hade gått så långt att det faktiskt straffade henne för att arbeta mer. I dagens pensionssystem har Pomperipossa återvänt i ny skepnad.
Många svenska pensionärer, som har arbetat hårt under hela sitt yrkesliv, står inför en liknande verklighet där extra arbete kan innebära att de faktiskt förlorar pengar. Med de förändringar som det nya garantitillägget för med sig, skapas en situation där pensionärer som tjänar lite mer paradoxalt nog kan få mindre pengar att leva på – en absurd paradox som för tankarna direkt till Lindgrens allegori.
Astrid Lindgrens Pomperipossa – satiren som skapade en skattepolitisk storm
Historien om Pomperipossa började som ett oväntat inlägg från Lindgren i debatten kring de skyhöga marginalskatterna. Sagan ”Pomperipossa i Monismanien” publicerades 1976 och blev snabbt en nationell fråga. Lindgren, som hade upptäckt att hon skulle få betala 102 procent i marginalskatt på grund av sin inkomstnivå, skrev en satirisk berättelse om en häxa vid namn Pomperipossa. Hon levde i Monismanien, ett rike med enpartidiktatur, där det uppstått en skattesituation som gjorde det omöjligt för henne att leva på sitt arbete. Ju mer hon tjänade, desto högre blev skatten, och till slut innebar hennes ökade intäkter en nettoförlust.
Pomperipossa blev snabbt en symbol för svenskarnas missnöje med skattesystemet och påverkade den offentliga opinionen så mycket att många tror att den bidrog till Socialdemokraternas förlust i valet samma år. Lindgrens inlägg i skattedebatten påverkade även beslutsfattandet direkt – regeringen ändrade snabbt reglerna för att undvika framtida situationer där personer skulle kunna hamna i en situation med en marginalskatt över 100 procent. Ändå kvarstod Sveriges marginalskatt som en av de högsta i världen, och problemet kom att återvända i olika former.
Det nya garantitillägget och Pomperipossaeffekten i dagens Sverige
Mer än fyra decennier efter Pomperipossa-sagan ser vi nu att samma problem återvänder i en annan form, och återigen är det vanliga svenskar som drabbas. Genom det föreslagna garantitillägget för äldre med låga pensioner riskerar många pensionärer att hamna i en situation där deras extra arbetsinsats inte leder till en högre inkomst, utan istället innebär att deras ekonomiska utrymme krymper.
Ett exempel på denna paradox är Britt-Marie, en pensionär som valt att arbeta extra inför pensionen i hopp om att höja sin pension. Trots att hon lyckades öka sin inkomstrelaterade pension från 12 500 till 12 600 kronor, märkte hon snart att denna extra inkomst knappt gjorde någon skillnad. Istället minskade hennes garantipension med 48 kronor, och marginalskatten på den extra hundralappen var 28 procent, vilket gav en skatt på 15 kronor.
Därtill påverkas det nya garantitillägget som Britt-Marie har rätt till: det minskar med 38 kronor för varje hundralapp i extra pension. Resultatet blev att Britt-Marie fick 1 krona mindre i plånboken för sin extra arbetsinsats. Hennes marginaleffekt uppgår därmed till 105 procent – något som Lindgren hade skildrat som sagolik ironi, men som är dagens verklighet för många svenska pensionärer.
Bostadstillägg och garantipension förstärker marginaleffekterna
Förutom garantipensionen och garantitillägget påverkas också pensionärers bostadstillägg av marginalinkomsterna, vilket ytterligare förstärker marginaleffekterna. I Britt-Maries fall minskar hennes bostadstillägg med 4 kronor för varje extra hundralapp hon tjänar in. Sammanlagt innebär detta att hon förlorar ytterligare delar av sin inkomst, trots att hon arbetat extra för att öka sin pension.
Det svenska pensionssystemet är designat för att ge ekonomiskt stöd till de som har lägst inkomster. Men genom att införa garantipension och bostadstillägg samtidigt som garantitillägget skapar en utfasningseffekt, skapas en situation där det inte längre lönar sig att arbeta mer. Britt-Marie får till slut mindre pengar kvar efter att ha arbetat extra, vilket går helt emot tanken om att arbete ska löna sig.
För att illustrera detta blir resultatet för Britt-Marie följande:
- Högre inkomstrelaterad pension: Ökar med 100 kronor.
- Minskad garantipension: Sänks med 48 kronor.
- Garantitilläggets påverkan: Minskning med 38 kronor.
- Ökad skatt: 15 kronor extra i skatt på grund av marginalskatt.
- Minskning i bostadstillägg: Ytterligare minskning med 4 kronor.
Detta leder till en total förlust på 105 kronor för varje extra 100 kronor Britt-Marie tjänar in, vilket innebär att hon i själva verket har mindre pengar kvar för varje krona hon arbetar för.
Systemets påverkan på incitamenten att arbeta
Det som kanske är mest problematiskt med det nya pensionssystemet är hur det påverkar motivationen för äldre att arbeta. För de pensionärer som får garantipension, bostadstillägg och garantitillägg, innebär varje extra inkomst en minskning av dessa stöd. Detta har lett till att många pensionärer med medelhöga inkomster får marginellt mer att leva på än de som inte arbetat lika länge eller tjänat lika mycket.
Att en person som arbetat ett helt yrkesliv ska få nästan lika mycket pengar som en som inte arbetat lika länge, och dessutom förlora på att arbeta extra, upplevs av många som djupt orättvist. Diagram över pensionärers marginaleffekter visar att detta problem är vanligt, särskilt för de som ligger strax över gränsen för garantitillägg. De negativa effekterna av det nuvarande systemet riskerar att leda till att allt fler pensionärer avstår från att arbeta extra, vilket i förlängningen kan påverka den svenska arbetsmarknaden.
Pomperipossa i ny tappning: Vad dagens politiker kan lära av Astrid Lindgren
När Astrid Lindgren skrev Pomperipossa i Monismanien ville hon göra något åt de orimliga skattereglerna som drabbade egenföretagare som henne själv. Hon visade hur ett alltför komplext skattesystem kan slå hårt mot individer och förvandla ekonomiska incitament till hinder. Idag, när garantipension, bostadstillägg och garantitillägg samverkar till att skapa marginaleffekter som slår mot dem som tjänat in medelhöga pensioner, känns Lindgrens satir lika aktuell som någonsin.
För att undvika att återupprepa historien kan dagens politiker lära av Lindgrens berättelse. Pomperipossas berättelse visade på vikten av att skapa ett system som belönar snarare än bestraffar extra arbetsinsatser. Om Sveriges pensionssystem ska kunna säkerställa att pensionärer belönas för sitt arbete, krävs ett nytänkande som tar hänsyn till de marginaleffekter som nu uppstår. Att undvika en framtida ”Pomperipossa”-debatt innebär att fokusera på att minska de ekonomiska nackdelarna med att arbeta extra som pensionär.
Pomperipossa må ha varit en sagokaraktär, men effekterna hon upplevde är verklighet för svenska pensionärer idag. Om inget görs för att justera dessa effekter kommer skattesystemets absurditeter att fortsätta drabba dem som arbetat ett helt yrkesliv, och Pomperipossas skugga kommer fortsätta att vila över den svenska skattepolitiken.